...Var jag i Thailand. På Ko Tao närmare bestämt, där jag under fyra dagar tog mitt Open Water dykarcertifikat. En kurs jag tog tillsammans med två kanadenskor (??) vars modersmål var olika trots att de kom från samma land, samt en holländska. Vi var nog de gladaste fiskarna i vattnet just då. Jag åt nudlar mest varje dag. Frukt till frukost. Chang, Chang och massa Chang. Min hud var någorlunda brun (efter att jag flagnat likt en gammal ladugårdsvägg ) och benen fulla av myggbett.
Jag saknar det, såhääääääääääääääär mycket, och lite till.
På bussen från Bangkok till denna dykarö bekantades jag med tre fina flickor från Nynäshamn. Vi hängde mest varje dag. Åkte vidare till Koh Phangan tillsammans och stötte slutligen på varandra igen på Bali sådär en och en halv månad senare. Två av dem befinner sig just nu, ja gissa? Buenos Aires såklart! Jag tror det får mig att längta ännu mer dit. Ingen i min familj har riktigt förstått att jag åker om elva dagar. Knappt jag själv. Förutom att jag omedvetet tuggar i mig knäckebröd närhelst jag får chansen, kanske eftersom mitt undermedvetena vet att jag inte kommer kunna njuta av Wasas himmelska hårda bakverk på ett bra tag. Och får på så vis min kropp att likt en robot (ser något i stil med C-3PO framför mig) att blint trycka i sig massa hårdbröd.
Idag är det fredag den trettonde. Och olyckan har på något förunderligt vis hållit sig undan. Har förmodligen något med min kinesiska Lyckokatt att göra, inte för att vara skrockfull men...
Börjar jobba sju imorgon! Vem kunde gissat det?? Åh vad jag älskar vara sådär knappt märkbart ironisk, som Mollgan. Bara en massa svarta korta streck som formar ironi- eller en pojke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar