Sa var man blek igen. Sadar smutsigt grafargad i ansiktet att folk garna skulle vilja ta en vatservett och tvatta av mig. Men nej det ar inte skit, just nu ar det min hudfarg. Bena ma an vara nagorlunda bruna- men de ar de anda kroppsdelarna som vittnar om strander och hetta.
Bolivia. Nu ar vi har efter att ha ilat igenom hela Peru pa nagra ynka dagar. Vi borjade i Copacabana for att skada och njuta av varldens hogsta sjo- eller vad man nu kan saga- Titicaca. Titicaca var stilla. Sa lugn att man nastan trodde det var himlen som lagt sig till ro dar mellan bergen. Dagen efter bar det av till La Paz dar vi nu befunnit oss i tva dagar. Det ar ganska kyligt. Solen varmer under dagarna men i skuggan lurar kylan. Jag gillar det har. Allt ar sa billigt. Har ater vi tre-ratters almuerzo for tio kronor. Sover pa hostel for 25 och jag absolut dranker mina ogon i allt fin som folket saljer ute pa gatorna (bortsett fran fladda farhuvuden om Lamafoster).
Igar slangde vi oss nerfor de bolivianskabergen med mountainbikes. Den legendariska, must do, Death Road - El camino de muerte. Det var stenigt. Brant. Och farligt fort att rusa nerfor vagarna med en harsman till den brana stupkanten. Sa tidigt som for tre dagar sedan hade 4 personer omkommit efter att deras bil slirat av kanten. Vi kunde se resterna av bilden laaaaangt dar nere. Totalt har ca 36 personer dott av denna cykeltur, sa ni kan ju forestalla er. Dock tyckte jag inte det var sarskilt laskigt. Jag alskade det. Blev kallad kamikazee girl. Och sa var det bestamt, nar jag kommer hem till svea rike ska jag borja med mountaibiking! Japp, sanna mina ord!
Naval, idag drar jag , Austin och hans brorsa samt nagon brud jag annu inte kanner ner till Uyuni. Saltoknen. Ha det sa fint!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar